Information till berörda, arbetskamrater, läkare, anhöriga, vänner m.fl.
Sammanställt av Björn Enqvist, leg. tandl., med. dr.,leg. psykoterapeut

DELA GÄRNA UT DENNA INFORMATION OCH SPRID KUNSKAPEN OM EMETOFOBI!

Kräkfobi, illamåendefobi, (bacillskräck?) är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk sammanställning som 5 eller 6 i vanlighet bland fobierna. Trots detta är den okänd, få läkare och terapeuter känner till kräkfobi. För andra fobier finns väl utarbetade metoder för bot, beteendeterapi och kognitiv terapi brukar fungera bra.

Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är också ofullständigt förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Den katastrofberedskap som emetofobikern utsätts för kan inte påverkas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med vårt skyddade liv, är detta varnande flöde dock inte funktionellt. Andra fynd talar för en sårbarhet för illamående som orsakas av en neurofysiologisk svaghet med en överkänslighet för sådant som kan ge balansproblem på knappt märkbar nivå.

En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är.

Vid andra fobier kan det räcka med att gradvis utsätta sig för det fruktade, att exponera sig, för att neutralisera fobin. Vid kräkfobi kan fobin kvarstå även om vederbörande kräks. Att gradvis utsätta sig för egna eller andras kräkningar kan t.o.m. ge en försämring, speciellt om man enbart arbetar med beteendet utan att påverka tankemönster och lära ut och träna sådana strategier.

Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi väljer ju inte detta utan får slåss mot ett sinne/en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda av motsvarande. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet.

Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-25 år sedan senaste gången. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker förknippade med illamående. Den som drabbats vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv terapi i kombination med beteendepåverkan.

Hur yttrar sig kräkfobi? Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illamående eller kräkningar. Kräkfobi kan vara baserad på (panik)ångest, ibland i kombination med andra fobier och/eller baserad på fysiskt illamående vilket mycket lätt kan aktiveras.

Följande punkter är vanliga yttringar:
· Känslig mage, direkt koppling mellan tanken "jag är smittad" och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm.
· Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka.
· Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks.
· Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks.
· Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående.
· Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara.
· Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara.

Till det yttre är emetofobikern vanligen välfungerande och lyckas också dölja fobin för arbetskamrater och andra. Många kan leva med en partner som inte vet om fobin.

Varför får man kräkfobi, vilka drabbas?
I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet, förebilder (föräldrar) med liknande problematik, kanske också en neurologisk avvikelse som kan drabba balansorgan.

Vilka terapiformer och mediciner har prövats?
(Sammanfattat från www.gut-reaction.freeserve.co.uk )

Att kombinera kognitiv terapi med beteendeterapi är en bra modell för att återerövra ett normalt liv. De principer som gäller för kognitiv terapi och beteendeterapi är: Kartläggning av undvikanden och av negativa tankemönster, kartläggning av resurser samt inlärning av de tankemönster som är funktionella med hjälp av bl.a. hemuppgifter.

Rangordning av situationer som är svåra att bemästra och en gradvis upptrappning av dessa i den takt som är rimlig. Målet är en gradvis normalisering och utvidgning av vardagen. Stora vinster finns om andra fobier som social fobi kan lindras. Kognitiva psykoterapeuter arbetar med anpassade hemuppgifter och stödjer mönster som fungerar. Fobin finns ofta kvar i bakgrunden men kan ändå hanteras på ett bra sätt.

Psykodynamisk terapi: Inga belägg för påverkan. Beteendeterapi: Fobin försvinner vanligen inte med enbart beteendeterapeutisk exponering, ibland ger provokationsterapi försämring. Kognitiv terapi: Katastroftankar kan mildras men ibland kan den egentliga fobin kvarstå. EMDR, ögonrörelseterapi: Kan vara användbart för bearbetning av tidigare trauman men kräkfobin kvarstår. NLP (NeuroLinguisticProgramming): Trots att en del företrädare hävdar att NLP botar finns inte belägg från forskning att detta stämmer. Psykoanalys, gestaltterapi, TA, akupunktur har inte heller visat sig vara verksamt. Hypnosmetodik: Användbart för att lära sig avslappning och för att stärka det som lärs ut inom ramen för kognitiv beteendeterapi. Kanske kan terapiformer som "energimedicin" eller "energy psychology" utgöra en ny väg, men än så länge saknas kontrollerade studier och forskning.

Såvitt författaren till denna information känner till är den enda terapiform som är realistisk en kombination av kognitiv psykoterapi och beteendeterapi, gärna understödd av hypnosmetodik. Målsättningen är att normalisera vardagen, att inskränka på undvikande.

Mediciner. Många moderna varianter av Prozac har prövats men i en del fall är biverkningarna besvärande i form av illamående. Ett flertal ångestdämpande och lugnande mediciner har prövats vilket många patienter kan ha nytta av. Hittills finns ingenting som visar att en effektiv medicin är tillgänglig specifikt mot kräkfobi även om en del individer kan ha hjälp av t.ex. antidepressiv medicin. Med det nyvaknade intresse för forskning om emetofobi kan nya rön förutses.

Vilka stödorganisationer finns?
Den källa som har en uttömmande och nyanserad information är www.gut-reaction.freeserve.co.uk Den svenska stödorganisationen Svensk Mötesplats för Emetofober (www.emetofobi.se) tillhandahåller information om emetofobi på svenska samt ett medlemsforum för emetofober.

Egna erfarenheter.
Patienter med kräkfobier varierar mycket sinsemellan. Flera har kunnat normalisera sin vardag med hjälp av metoder för att bemästra tankar, inre bilder och beteende. Den som vill läsa om hypnos som komplement till annan terapi finner en längre informationsartikel på www.hypnosmetodik.com

Innehållet senast ändrat 2005-04-24